tanken hade funnits där sedan jag vaknade, men inte förän mamma sa att hon skulle sätta blommor på din grav så ploppade den upp på allvar. kände hur tårarna började komma och drog mig undan för att få vara för mig själv en stund.
det konstiga är att man fortfarande inte förstår. trots alla år som gått. så finns det inte riktigt en verklighet över ditt försvinnande. dagen idag hade firats med 19 ljus. dagen idag skulle ha varit din dag, vilket den fortfarande är. men samtidigt på ett helt annat vis, självklart..
.jpg)
hur kan man någonsin komma över den här känslan? inte för att jag tror att man ens kan det och på ett vis vill jag inte heller. men hur ska man kunna tänka på detta utan att känna den stora sorgen, besvikelsen och orättvisan? varför fick han inte bli stor? varför fick jag bli "stor" och inte han? besvikelsen kanske är fel ordval, men det är vad jag känner. jag känner mig besviken på rättvisan. det finns så mycket onda människor i denna värld, varför ska dom få leva, varför? frågor utan svar.
vart ska man ta vägen med alla dessa frågor?
kärleken och minnen. tur att man har det.
för ack som jag älskar dig. och saknar dig.
Johnny Andersson. Hjärtat.
jag vet att du vet. vi brukar ju prata om det.
/carolin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar